Memoarer

“In the land of gods and monsters I was an angel looking to get fucked hard.” — Lana Del Rey

Jag glömmer att glömma

Jag glömmer att glömma är en självbiografi i två delar av Randi Olausson – en berättelse om uppväxt, ansvar och den långa vägen tillbaka till sig själv. Som äldsta barn i en splittrad storfamilj under 1970- och 80-talen får hon tidigt axla en vuxen roll. Den ständigt växande syskonskaran lär sig överleva på sina egna villkor, medan hon själv försöker hålla samman det som redan håller på att gå isär.

När hon många år senare börjar skriva, blir orden ett sätt att förstå det som en gång var för tyst för att sägas. Genom språket återtar hon sin historia – bit för bit, sår för sår. Resultatet är en berättelse som både blottar och helar, där minnet inte bara är en börda utan också en väg mot försoning. Med en prosa som är avskalad men vibrerande av känsla rör sig Olausson mellan det ömtåliga och det oförsonliga. Hon skriver inte för att imponera, utan för att nå fram – till sig själv, och till den som någon gång känt sig ensam i sin tystnad.

”Mina memoarer vänder sig till alla som vill livet och som vill beröras. För var och en som upplevt psykisk ohälsa, sexuella övergrepp, misshandel, enorma kärlekar, missbruk, skilsmässa, vårdnadstvist, lust och drömmar. För den som vill kika genom ett kalejdoskop, och följa med i loopen av sprakande färger och becksvart mörker, och förhoppningsvis Vilja Välja Livet! – trots, eller på grund av, allt.” — Randi Olausson

Jag glömmer att glömma: Alltet ISBN: 978-91-8059-378-6 NY REVIDERAD UPPLAGA Utgivningsdatum: 2023-01-31 BESTÄLL Beställ i nätbokhandeln: Adlibris och Bokus Låna på Kungliga Biblioteket Låthänvisningar i ”Jag glömmer att glömma: Alltet” Lyssna på YouTube eller Spotify
Jag glömmer att glömma: Ingentinget ISBN: 978-91-8111-315-0 NY REVIDERAD UPPLAGA Utgivningsdatum: 2024-12-17 BESTÄLL Beställ i nätbokhandeln: Adlibris och Bokus Låna på Kungliga Biblioteket Låthänvisningar i ”Jag glömmer att glömma: Ingentinget” Lyssna på YouTube eller Spotify

Recensioner

En inblick i livet på andra sidan

Recension: ”Jag glömmer att glömma”, förupplaga, utgiven 2020.

”’Jag glömmer att glömma’ heter Randi Olaussons nyligen utgivna självbiografi. Och visst minns hon! Förfärligt mycket. När jag läser det Randi berättar om – de inre och yttre förhållandena i hennes liv, det korta äktenskapet mellan Micke och hennes mamma Linda och mammans så småningom elva barn med flera olika män, mammans ständiga uppbrott, aldrig några ordentliga jobb men sprit, tabletter, narkotika – och sex, och död vid femtio års ålder. Och hur Randi sedan kopierar detta liv, dock på ett mycket bättre sätt får man väl ändå säga, även om jag kanske inte är rätt man att döma i fallet. Hur hon trots allt har klarat sig – många gånger under stor smärta – och nu är äldre än vad mamman blev, trots sin panikångest och agorafobi, tidigt förtidspensionerad, tre barn med lika många män, mycket sprit, droger och sex, snatterier och småstölder när pengarna tagit slut, karlar som misshandlar – och många perioder på psyket. Men också kärlek, mycket kärlek, himlastormande kärlek ibland, det är inte utan att man kommer att tänka på det gamla talesättet, ’Älska mig litet men länge’, ansvar för småsyskonen när mamman dog och ansvar för de egna barnen, men orkar inte alltid hela vägen ut; och så vidare. Kanske kan man krasst kalla hennes bok för en fallbeskrivning av en missbrukares och missbrukad människas liv, hon publicerar för övrigt också utdrag ur sina egna patientjournaler; men också något annat och mer, man skriver inte drygt 800 sidor om sitt eget och sina närmastes liv utan kärlek, och hopp. Och har gett oss, som aldrig har drabbats av panikångest, och aldrig har missbrukat alkohol och droger, en inblick i livet på andra sidan. Så kan det bli när man läser en bok som starkt berör en!” — Jan Åhman, fotograf och författare.

En plågsamt uppriktig bok

Recension: ”Jag glömmer att glömma: Alltet”, ny reviderad upplaga, utgiven 2023.

”Martin Stenmarck gjorde 2017 en gripande musikalisk föreställning om hur det var att växa upp som en i en diger barnaskara. Hur det var att följa en nyckfull mor, som rev upp bopålarna för nästa plats. ’Syskonkärlek – räkna med bråk’ var långt från ’Ladies Night’ och ’Las Vegas’. Randi Olausson är Martin Stenmarcks storasyster, mammans förstfödda, och ’Jag glömmer att glömma: Alltet’ är hennes debut som författare. Det är en lätt klädd självbiografi där syskonens (och andras) namn blivit utbytta. Kanske är också vissa händelser omskrivna. Men… hennes partsinlaga är viktigt för att göra ett krossat krus helt. Randi Olaussons version av sin uppväxt är intakt ur hennes synvinkel – och gripande. Det här är en bok som var tvungen att skrivas. Hon är i symbios med sin mamma, som hela tiden utmanar barnet, ungdomen, den unga kvinnan Randi. Växelvis kärlek och ratande. Randi Olausson i sin tur följer sin mor i hennes fotspår för att övertyga henne om att hon duger. Precis som hon försöker med sin pappa. Ja, de män som kliver in i faderns ställe när mamma byter partner eller de män som en ung vuxen Randi Olausson möter. Ett soundtrack följer denna hennes väg, låtarna finns beskrivna i boken precis som alla de adresser hon levt på. Det är en på samma gång plågsamt uppriktig bok, som en förfärande livsskildring. Den är inte i alla delar välkomponerad, men desto mer drabbande. Ett livsöde där övergrepp, misshandel och missbruk följer i kärlekens spår. Vad jag förstår är Randi Olausson på gång med en uppföljare. Den om livet efter mammans allt för tidiga död. Jag misstänker att jag kommer läsa den med samma fascination, som ’Jag glömmer att glömma: Alltet’.” — Kai Martin, författare, musiker och recensent.

Ett eko av oavslutade meningar

Recension: ”Jag glömmer att glömma: Alltet”, ny reviderad upplaga, utgiven 2023.

”Mellan vardag och dröm, mellan minne och mardröm, rör sig ’Jag glömmer att glömma: Alltet’ av Randi Olausson – en berättelse om ensamhet och längtan, om sårad kärlek och behovet av att bli sedd. Här finns barnets blick, den vuxnes reflektion, och en poetisk rörelse genom människans hunger efter kärlek när den inte blir mättad. Randi växer upp som äldsta barnet i en stor syskonskara – en roll som aldrig får vila. Där borde tryggheten ha bott, men ensamheten och ett eko av oavslutade meningar tar plats. Mamman, Linda, sveper genom boken som en mytisk figur: skör, lockande, destruktiv, oemotståndlig. Randi skriver henne med både vrede och ömhet. Linda är kvinnan alla faller för – männen, barnen, läsaren. Och någonstans i hennes dragningskraft vilar också tragedin: den som älskar henne, förlorar. Jag inser att även jag, om jag mött Linda då, hade fallit och smärtats av separationen lika djupt som pappan Michael, en man vars sorg genomsyrar texten som en underström. Att bli lämnad av Linda blir för honom ett livslångt sår, en existentiell ryggmärgsskada. Randi skriver honom inte som offer, utan som en man som bär smärtan som andra bär hjärtat. Men i berättelsen finns också blänk av annat. Mellan de mörka kapitlen glimrar värme i de underbara skildringarna av mor- och farföräldrarna – mormor Julie, tidigt sannolikt en av Bergmans kvinnor, morfar Olle, operettsångaren med den varma famnen som gav Randi en stunds skydd, farmor Kajsa med sitt halvobstinata frankofila beteende, en målerisk men tragisk pelare som hellre spjärnar än visar svaghet, och bonusfarfar Pålle – ett original vars sällskap man längtar efter, ett par glas konjak, några cigarrer och samtal om livet, konsten och människans tålighet. Det som stannar kvar är ändå barnets röst: naken, rak, ofta torr. Prosan är vardaglig, ibland kantig, poesin rå och krass – skriven av ett barn som försöker förstå sin obegripliga verklighet. Det är inte svassigt, det är äkta. Formellt är boken egensinnig; Randi Olausson bryr sig inte om klassisk struktur, men i fragmenten, de drömlika bilderna och de plötsliga sprången mellan tider och sinnesstämningar uppstår en genrefri text där varje mening bär en sanning som inte låter sig omformuleras. Att läsa är genomgripande tufft, men nödvändigt – för att förstå, kanske inte bara Randi, utan också den del i oss alla som ständigt längtar efter att bli sedd, älskad och hållen kvar. Randi Olausson har skrivit sig själv fri utan att be om förlåtelse. Det är beundransvärt, ett stort arbete präglat av mod och precision, som inger djup respekt. ’Jag glömmer att glömma: Alltet’ för ingen annans talan än sin egen. Det är Randis berättelse – uppriktig, osentimental, smärtsamt vacker. I sin ofullkomlighet blir den fullkomlig, som ett minne man inte kan, och kanske inte vill, glömma.” — John Douglas Andersson, poet.

En ond berättelse

Recension: ”Jag glömmer att glömma: Ingentinget”, ny reviderad upplaga, utgiven 2024.

”Man ska veta att Randi Olausson har slitit med sin självbiografiska serie. Med en obändig vilja har hon frigjort sig själv genom att berätta sin historia om en familj där hon är en av många syskon. Dysfunktionell i många delar. Fylld av livslust i andra stycken. För två år sedan kom den inledande boken ’Jag glömmer att glömma: Alltet’, där hon tar kommandot över sin berättelse. Hon, storasystern, äldsta barnet, i en stor syskonskara (elva barn) har nu tagit över ansvaret för sina småsyskon. Mamman är död och förtvivlat saknad. En saknad som ekar genom hela boken. I lägenheten på Storgatan i Göteborg försöker Randi hålla samman familj och relation. Men där ’Jag glömmer att glömma: Alltet’ var direkt drabbande är ’Jag glömmer att glömma: Ingentinget’ ren och skär förtvivlan. Jag har varit tvungen att läsa i portioner, för det är en ond berättelse som smärtar att ta del av. Hon går från ansvarstagande till ett mer och mer destruktivt liv, medicinerna leder till missbruk. Relationerna kraschar. Hon bryter upp, slår ned sina bopålar i ett slags rastlöshet. Kämpar för att bjuda sina barn tillit. Det går tyvärr så där. Männen hon träffar slukar henne, slår henne och bjuder upp henne till en drogdans som leder rätt utför. Hon säljer sig själv. Hon hamnar i passioner som mest liknar misär. Hon är fattig, ja, rent utblottad. Bollas mellan socialtjänst och psykvård, men är samtidigt – på bordelinevis – emellanåt intensivt kreativ. Det tär förstås på henne – och hennes familj. Ja, det gör ont att läsa och Randi Olausson är skoningslös mot sig själv i en plågsam uppriktighet. Journaler från läkare blandas med dagboksanteckningar och dikter. Däremellan driver hon sin story framåt utan pardon. Hela tiden med hintar om ett soundtrack där hon lägger in artister och låttitlar för just där och då hon befinner sig. Hennes envishet att publicera och genomföra den här bokserien är beundransvärd. Det är modigt och, ja, hon har kommit ut på andra sidan. Landat i Göteborg sedan några år och har, förhoppningsvis också landat i sig själv. Visst hade en redaktör kunnat göra under av den här texten. Men det finns också en punkig trotsighet i att Randi Olausson har gjort detta själv. Skulle någon våga göra en film – eller en tv-serie – av hennes liv hade det kunna bli något sent att glömma. Jag kan åtminstone inte få denna bok ur mitt sinne.” — Kai Martin, författare, musiker och recensent.

Ett hoppets tidstecken

Recension: ”Jag glömmer att glömma: Ingentinget”, ny reviderad upplaga, utgiven 2024.

”Randi Olausson skriver med en sällsynt kombination av ömhet och kompromisslöshet. Hon blottlägger det som så många gömmer – men gör det med en blick som ser både mörkret och det sköra ljuset däri. ’Jag glömmer att glömma: Ingentinget’ är inte bara en självbiografi; den är en inre arkeologi – ett återtagande av det vi förträngt för att vi inte stått ut med att minnas. The All becomes The Nothing – en oändlig historia som bör läsas av alla som någon gång stått vid gränsen mellan skuld och försoning, mellan viljan att förstå och viljan att fly. Hur många nakna, sanna livsskildringar av personer födda på 60-talet finns där ute? Inte många – och få som kommer så nära. I denna självutlämnande väv låter Randi även det svärtade dramat ’Aldrigheten’ ta form – ett oratorium för solosång, barnkör och rockorkester, insprängt som en ofullbordad opera i boken. Det är en av de mest drabbande passager jag läst – eller ska man kanske säga hört – på länge: en kamp mellan kärlek och avstånd, mellan moderskapets bundenhet och dotterskapets frigörelse. Den korta arian – ett spegelskådande. Det långa recitativet – en dödsdans: om kropp och minne, ilska och längtan, det som dör och det som vägrar dö. En sorts samtida Trollflöjten i Stockholmsmiljö, där rösterna både bekämpar och försonas med varandra. Att höra detta verk uruppföras, med sin blandning av klassiskt allvar och rockens råa energi, hade sannolikt varit en märklig och mäktig upplevelse. Randi Olausson skriver fortfarande utan skyddsnät, utan filter – men med en ny sorts precision, ett slags mogen skärpa. Hon har inte mildrats, bara fördjupats. Hennes språk är ett motstånd, en förlängning av andningen i det som annars tystnar. Jag hoppas innerligt att hennes böcker når ut, för de behövs – som ett hoppets tidstecken, ett samvetets fyr i mörkret, men också som ett vittnesmål om hur konst kan bli överlevnadens uttryck. Den svenskspråkiga litteraturen behöver just nu en skarpladdad revolver – något som kan skjuta hål i De Adertons höga kulturtorn, i vilket några få svassiga röster bestämmer vad som räknas som sanning, blick och ton – inte en slö kniv som smeker kommersialismen och elitismen medhårs. Hårda ord? Kanske. Men ibland krävs hårda ord för att bryta igenom bruset och nå fram till hjärtat av något verkligt.” — John Douglas Andersson, poet.