Om
“I am too intelligent, too demanding, and too resourceful for anyone to be able to take charge of me entirely. No one knows me or loves me completely. I have only myself.” — Simone de Beauvoir
Året är 1969 när flickan föds och döps till Randi Margareta Katja Maria. Hon växer upp med sina hippieföräldrar i den fina förorten Täby, utanför Stockholm, och Svenssonlivet föraktas. Föräldrarna skiljer sig efter några år, hennes mamma skaffar nya barn med nya män och inom loppet av 40 år får hon sammanlagt tretton småsyskon; tio på mödernet, och tre på fädernet, varav det yngsta föddes så sent som 2016.
Randi Olausson är numera bosatt i stadsdelen Majorna i Göteborg.
Dikt
Jag blir rädd när jag tänker på hur jag har misshandlat livet. En drömbild i mitt huvud, tungor och flugor som surrar i det ruttnande köttet – så vackert och vidrigt! Mammas döda kropp, hennes tomma ögon och hennes dödsljud. Den skärpade hästens tunga försöker slicka i sig det färska gräset, grishuvudet vill inte ha något äpple i munnen. Kattfostret vill rulla ett garnnystan. Sorken, så tjock av små ofödda, simmar till vassen i lågor. Jag ser rökmolnen ringla när jag sprutar ut dödens rök ur näsborrarna. Tändarens låga bränner ner mina fingertoppar medan dödsängelns frasande vill få mig att sluta andas. Jag vägrar – skräcken sätter sig upp i sängen och ropar efter mamma!
MAMMA!
Så rädd kastar jag ut askan från den uppeldade veden som täcker mina kläder. Träden skriker i förtvivlan av smärtan – i svedan som värmer våra kroppar, i huset som håller oss skyddade från stormen. Jag vågar kliva ut i det levande men låt mig vila bara en liten stund till.
Dikten är hämtad från Jag glömmer att glömma: Ingentinget. Uppläsare: John Douglas Andersson