Urval
“There is a perfection in everything that cannot be owned.” — Anaïs Nin
Texter
Jag glömmer att glömma: Alltet
BREV FRÅN MAMMA
Hej älsklingsvän! Äntligen har vi lite pengar så jag kan skicka till dig. Oj då, nu bajsar Axel i fåtöljen här på Yxlan. Ute är ett fruktansvärt oväder och åska på gång. Strömmen försvinner. Måns kom igår. Jag har varit ensam här ute, det har faktiskt gått bra men mörkrädd har jag varit. Malte har varit uppe med mig på kvällen när mörkret och stormen kommit. Så har jag druckit av morfars whisky för att kunna sova. Jag längtar efter dig väldigt mycket. Imorgon kommer mormor och morfar och Rut och Roland, så vi åker hem då. Och på måndag börjar jag jobba igen. Hur mår du i magen nu lilla gumman. Skriv snart till oss. Många, många kramar från din mamma.
BREV FRÅN MAMMA TILL MORMOR OCH MORFAR
Jag ringde till Axel på hans födelsedag, men Måns sa att han inte vill prata med mig. Jag vill så gärna tala med honom men Måns vill inte det – det känns svårt! Nu har vi varit här i tre veckor. Elin har möblerat med foton och lådor och leksaker, teckningar och blommor, hon är stark och glad. Det gör henne trygg så min hemlängtan har inte kommit än. Jag hörde att Måne har vattkoppor – har han det svårt? Hur mår Måns. Hur ska vi göra med lägenheten? Jag tror att det bästa vore att byta den till en 2: a eller 3: a i Grindtorp och hyra ut den i 2: a hand under ett halvt år. Kanske jag stannar här längre och hämtar det som tillhör mig, möbler o.s.v. Och du tar pengarna som blir över om du byter lägenhet. Ska Måns flytta? I så fall måste jag hem innan jobbet startar och ordna upp resten. Jag har talat med barnen i Örebro, de verkade glada. Jag pratade med Randi idag. Hon kommer så fort hon har jobbat klart. Jag har annonserat här efter jobb till henne. Annars kan hon passa Elin så jag kan ta vilket skitjobb som helst till mitt riktiga jobb börjar i mitten av augusti. Jag tror att det steg jag tagit var det enda jag kunde. Fanns ingen annan väg – ut ur komplikationerna. Hur var midsommarafton? Här ösregnade det hela dagen. Jag vågade inte säga till Elin vilken dag det var. Jag sparar det till en solig varm dag då vi kan åka till ängen vi hittat. Just nu flyger ett luftskepp över de grå molnen utanför och jag vet inte om jag längtar hem, det är som om något tagits ur mitt hjärta – smärtan är borta fastän den borde vara där. Jo, nu när jag tänker på dig och pappa, så vet jag att allt brister om jag hör jag era röster i telefonen.
EN KÄRLEKSFÖRKLARING TILL MINA SYSKON 1986
Elin, min lilla ”nuss”. Hur ska jag kunna sova utan dig, utan dina snarkningar? Vem ska nu killa mig på ryggen och ge mig en teckning när jag är ledsen? Vem ska du nu göra hyss med, och vem vill vara så tokig och samla döda insekter med dig? Vem ska dansa och läsa sagor för dig? Vem ska jag nu berätta alla mina hemlisar för? Ska du ut och plocka blommor själv nu min lilla blomdrottning. Vem ska nu vara mitt enda och bästa sällskap på Tjuren, dricka läsk, köpa tuggummi i automaterna och titta på alla söta killar? Vi tycker t.o.m. om samma låt, Hello, I Love You ♫ med The Doors, och du sjunger den så bra. Jag hoppas att du inte får det som jag. Daniel, du har alltid varit lika galen som jag. Det var självklart att alltid vara med dig och dina skitiga kallingar. Ett råd från en storasyster: Var den du är! Men glöm aldrig – vi är stöpta i en och samma form, du och jag. Axel och Måne, varför fick jag inte fortfarande vara er storasyster? Varför är det alltid vi som råkar ut för mammas misstag? Axel – ”snoppgubben” och Måne min lilla trasa. Var har ni tagit vägen? Jag älskar er! Malte, du mystiska lilla gubbe. Gud vad vi har bråkat, men vi har ändå alltid älskat varandra, som en bror och en syster ska. Du blev min rival, vi blev svartsjuka på varandra, vi ville båda äga och ha ensamrätt om mamma. Emmi, min lilla kissnödiga, blyga och rädda syster, som är så skör, men ändå så stark, starkare än någon annan av oss. Snart är du gift och har barn och är lycklig, det är ingen fara med dig, även om många kanske tror det. Min ”nuttgumma”, tänk på mig.
♫ Lyssna på YouTube eller Spotify.
Jag glömmer att glömma: Ingentinget
DET FINNS INGEN TID I DÖDEN
Mamma, ser du oss… alla vi barn? Anlände Maltes rislampa som han skickade upp till dig från stranden i Thailand? Har ni den hängandes någonstans? Jag tror att du, morfar och mormor hoppar hage över stjärnorna och blåser serpentiner. För visst mamma, har du kommit hem nu? Ser du oss, ser du vad som blivit av oss, att vi klarade det? Men mamma, vilken stjärna är min? Du lovade att berätta! Jag lever mamma, men var är du? Det är fem år sedan jag höll dig i min famn och sjöng Ronjas vaggvisa, om och om igen. Jag strök dig över pannan, sa att det inte var farligt och att du fick lämna oss. Men mamma, jag ljög! Mamma, jag lever. Men jag vet inte hur! Jag vet inte hur! Jag vet inte! Jag vet.
KNARK, KNARK, KNARK!
Älskade, älskade. Måste vi vara nakna för att kunna vara oss själva? Jag vill vara dig nära hela tiden, men du drar undan ditt skinn. Vill inte lockas dit utan dig, inte heller av min saknad. Nu är musiken tyst, bara dina andetag och datamusens klickande. Du letar efter Julie, alltså mormors filmer. Du är fin och vacker. Jag vill se himlen med dig, men jag vet, du har skavsår i kinden efter din natt och mina bröst. Jag vill lägga mig på mammas grav och fråga henne hur fan man lever och älskar. Bernby? frågar du. Gråten i min hals, jag vill ha knark, knark, knark!
HÄR OCH NU
Evigheten finns inte. Den är en skimrande synvilla, något som bara sträcker ut sig i drömmarna och i det envisa hoppet som aldrig riktigt vill dö. Jag lever hellre med tyngden av jorden under mina fötter, där vinden susar i tallarna och en ensam gran står stolt, redo att bära min längtan. Jag klättrar hellre upp och hoppar från den där grenen eller plockar nyfallna äpplen att kasta mot de där gamla gubbarna som stirrar så oförstående. Jag skrattar åt deras förvånade miner, deras viftande händer. För livet, det är här och nu – ibland lätt, ibland tungt, och ibland springer jag ifrån det, om jag måste. Men jag stannar hellre och känner hjärtat slå, här, i varje steg.
Dikter
Jag glömmer att glömma: Alltet
- The girl suddenly stands in a wedding dress and myrtle crown. She looks off toward the forest, wants to run there and drink herself stupid, but grips the flask tightly in her hand, glides toward the altar through lightning and pouring rain. And I manage to catch Postman Pat’s seed.
- Flickan står plötsligt i brudklänning och myrtenkrona. Hon tittar bort mot skogen vill springa dit och supa skallen av sig men håller fickpluntan hårt i handen skrider till altaret under blixtrar och ösregn Och Jag lyckas fånga Postman Pats säd.
*
- The little girl is on the West Coast picking strawberries in a vast field. Later, when she goes to pee, the pee is red. She thinks it’s strawberry pee but later understands it’s her period. Help! Her mother is overjoyed, her father embarrassed. I am far from glad— but now we are of womankind. No way back only the beginning of our journey into the unknown.
- Den lilla flickan är på västkusten och plockar jordgubbar på en stor odling. När hon sedan ska kissa är kisset rött. Hon tror att det är jordgubbskiss men förstår senare att det är mens. Hjälp! Hennes mamma blir jätteglad, hennes pappa blir generad. Jag är långt från glad men nu är vi en kvinnovarelse. Ingen väg tillbaka bara början på vår resa in i det okända.
*
- In a quiet, gentle thought I drift above the city, let my hair fall across the rooftops, no colors at all, only a feeling in an endless dream. We have lived for 600 years, imagine the painting we could create, letting go of wisdom and closing our eyes to the light for a while. But the tree is not yet in bloom, it has barely had time to form its tiny buds.
- I en lugn och stilla tanke svävar jag över staden, låter mitt hår falla ner över hustaken, inga färger alls, bara en känsla i en evig dröm. Vi har levt i 600 år, tänk vilken tavla vi skulle kunna måla, släppa visdomen och blunda för ljuset ett tag. Men trädet blommar inte än, det har knappt hunnit få små knoppar.
Jag glömmer att glömma: Ingentinget
- I grow afraid when I think of how I’ve mistreated life. A dream flickers in my skull, cries and flies hum in the rotting flesh —so beautiful, so vile! Mother’s lifeless body, her hollow eyes and the sound of her dying. The clear-cut horse’s cry tries to swallow up the fresh grass, the pig’s head will not take the apple in its mouth. The unborn kitten wants to roll a ball of yarn. The vole, swollen with her unborn, swims toward reeds on fire. I see the smoke curl upward as I breathe death’s smoke from my nostrils. The lighter’s flame burns down my fingertips while the angel of death’s rustle begs me to stop breathing. I refuse—terror sits up in bed and calls for mother! MOTHER! So afraid, I fling the ashes of burned wood that cling to my clothes. The trees scream in despair from the pain— in the scorching that warms our bodies, in the house that shields us from the storm. I dare to step into the living but let me rest just a little while longer.
- Jag blir rädd när jag tänker på hur jag har misshandlat livet. En drömbild i mitt huvud, tungor och flugor som surrar i det ruttnande köttet – så vackert och vidrigt! Mammas döda kropp, hennes tomma ögon och hennes dödsljud. Den skärpade hästens tunga försöker slicka i sig det färska gräset, grishuvudet vill inte ha något äpple i munnen. Kattfostret vill rulla ett garnnystan. Sorken, så tjock av små ofödda, simmar till vassen i lågor. Jag ser rökmolnen ringla när jag sprutar ut dödens rök ur näsborrarna. Tändarens låga bränner ner mina fingertoppar medan dödsängelns frasande vill få mig att sluta andas. Jag vägrar – skräcken sätter sig upp i sängen och ropar efter mamma! MAMMA! Så rädd kastar jag ut askan från den uppeldade veden som täcker mina kläder. Träden skriker i förtvivlan av smärtan – i svedan som värmer våra kroppar, i huset som håller oss skyddade från stormen. Jag vågar kliva ut i det levande men låt mig vila bara en liten stund till.
*
- I stitch my lips together and the limping boy leaves the girl. She’s starting to get seriously creepy. The girl is admitted to a psychiatric clinic again, lying in the fumes of detox and screaming for her mother —among the maddest of madmen who stand by her bed at night, scaring her with their ghostlike playing on the piano. Her daughter wants to bring her out into the light, but the girl cannot walk. The girl spends a long time on the ward without tubes and restraints. She’s a broken shell. I collapse onto cold floors. I am dead.
- Jag syr ihop mina läppar och den haltande pojken lämnar flickan. Hon börjar bli jävligt obehaglig. Flickan läggs in på en psykiatrisk klinik igen, ligger i avgiftningens ångor och skriker efter mamma – tillsammans med de galnaste galningarna som står vid hennes säng om nätterna, skrämmer henne med sitt spöklika pianospel. Hennes dotter vill ta henne ut i ljuset, men flickan kan inte gå. Lång tid tillbringar flickan på avdelningen utan slangar och skärp. Hon är ett trasigt skal. Jag ramlar mot kalla golv. Jag är död.
*
- The Nothing is over and I know that I will always forget to forget.
- Ingentinget är över och jag vet att jag alltid kommer att glömma att glömma.